En stigande puls. Muskler som späns. Andningen som blir oregelbunden.Ett frö av ren ilska och vrede exploderar och skjuter sig loss, rakt från hjärtat och ut i kroppen. Naglar som bits ner. Knogar som vitnar. Tårar som brinner i ögonvrån. En kniv som skär genom hjärtat. En klump i magen som växer, växer och växer. Spottar i händerna och ropar rakt ut "Nu jävlar måste vi stoppa detta!" Efter att ha sett UG's (Uppdrag Granskning) program är det ännu en gång bekräftat att näthotet mot kvinnor ökar i rasande takt. Dessa vedervärdiga kommentarer som förpestar olika sidor med sitt fula tryne synliggör endast ett kvinnohat som en möter på gator, skolor, barer, arbetsplatser etc etc. Att kvinnor som utför deras arbetsuppgifter och arbetar inom det offentliga rummet ska räkna med och till och med förvänta sig att bli kränkta, hotade och förnedrade har ingenting i en demokrati att göra. ”Den som ger sig in i leken får leken tåla” –signatur ”BajsPåDig” flashback. Även vi som inte arbetar i det offentliga rummet ska ha rätt att uttrycka oss utan för den delen behöva tugga i oss hot om att bli våldsamt våldtagna.

Vi vägrar att ställa upp på, att hot och kränkningar ska ses som vardagsmat.

Vi vägrar att ställa upp på, att hot som skrivs på olika sociala medier skall bemötas med acceptans eftersom de kan ha skrivits "in the heat of the moment".  UG’s program är ett ypperligt exempel på hur hatet mot kvinnor växer där ute och det är inte konstigt om en blir mörkrädd.

Så vad ska vi göra när de stora vargarna tar handen ifrån ansvaret, skyller på varandra och mer än gärna låter allt bara rinna ut i sanden? Vad ska vi göra när diskussionen och debatten överröstas med arga inlägg som "Alla män då som blir hotade?" "Varför kan inte båda könen bli representerade i programmet?" I detta specifika avsnitt av UG handlade det om Julias inlägg på H&M's sida och de hoten hen fick ta emot. Det handlade om Näthatet mot Kvinnor. Simple as that.

Så vad ska vi göra när diskussionen vrids mot att män blir bortknuffade och inte representerade..

Jo, vi håller varandra hårt i handen, skriker högt och fortsätter att förändra. Vi måste fortsätta att sprida information, vi  måste fortsätta att hugga snabbt som kobror när en orätt har skett.

Försöka att se hoppet och förändringen lysa långt där borta även om vägen ibland fylls av skit.

Läsning: My Vingren        fitforfight

Love/

notyourpussycat