Vad är en utekväll på stan?

Den kan ju vara rolig, helt fantastisk, den kan ju vara alldeles alldeles fördjävlig.

Vi i notyourpussycat var ute och svängde lurviga ben och armhålor i lördags. På vårt frukostmöte igår berättade alla hur de hade upplevt den här kvällen. Den började som en inte helt ovanlig start - förfest. Pepp, skratt, dans, patti smith som donade ur högtalarna, spontan poetry slam på vår egen lilla hemscen. Drinkar med paraplyer och diverse fruktrester, öl, cigg och snus i härlig blandning. När klockan slog tolv flätade vissa armhålshåret, en del tog på rött läppstift, andra sminkade av sig, så knöt vi kängorna, drog på oss stilettklackar eller stoppade ner fötterna i för stora lofaers. På väg ut i armkrok, steppade vi iväg till närmaste klubb. Allsången tystades ju närmare vi kom ingången - är det något vakter sniffar upp så är det allsång och brötiga människor. De sista stegen var vi leende och tysta och ordningsamma - som detta samhälle kräver en vanlig lördagkväll. Vakten spände upp sig och hans bricka glänste i guld mot oss. Alla fick visa leg, 20åring som 35 åring. Vakten sa till en av oss, att hen inte uppfyllde klädkoden, "Har ni klädkod här?", vakten replikerade "Nej, men vi kunde ha haft det och då skulle du inte ha kommit in med trasiga strumpbyxor.." Till en annan frågade han vart hen skulle senare, vart hen bodde och att hen borde våga klä sig i tajtare kläder, då hen hade en så snygg kropp. Vi rasade, vilket resulterade såklart i att alla fick lämna klubben. Anmälan gjordes dagen efter.

Vi bestämde oss för att det inte skulle förstöra hela kvällen och i vår enfald trodde vi att nästa ställe skulle kunna erbjuda det vi var ute efter - dvs dans och en öppen bar där en kunde ha trevligt med sina vänner. Vi stegade in på nästa ställe. Under de två timmar som vi klarade av att stanna inne på den här klubben, skiljs vi åt, träffas på nytt och skiljs återigen för att senare gå hem i samlad trupp. På vägen hem känner vi samma sak. Alla är arga, ledsna och det är ingen som varken orkar prata och än mindre sjunga.

På frukosten blir allt klart. Tillsammans skrev vi ner vilka skällsord vi hade blivit kallade, sexistiska raggningsrepliker vi hade fått höra, kladdiga händer som har rört oss utan lov osv. Sammanlagt blev det 4 A4sidor - båda sidorna. 

En hoppas och önskar att den feministiska rörelsen får samhället att förändra sig, att kampen en fajtas varje dag på något sätt förändrar människors sätt att vara, tänka och agera. Att debatter, människor som belyser kvinnofrågan i media gör skillnad, att de kränkta männen, sexisterna, rasisterna därute blir färre och färre för var dag som går.

Jag vill inte att detta bara ska vara en förhoppning, en tom önskan som aldrig kommer att ske. Men efter en vanlig lördagskväll, på ett vanligt uteställe, i en vanlig svensk storstad slås en ner i skorna. En tomhetskänsla infinner sig som är livsfarlig. En känsla av att det kanske inte går. Det kanske inte kommer att ske en förändring, att vi går ett steg framåt och två tillbaka. Att sexismens fula tryne blossar upp på fler ställen, motreaktionen blir starkare och förståelsen mindre.

Men, när vi läst upp alla de där fyra A4sidorna högt för varandra så finns det bara en sak att göra - fortsätta. Fortsätta fortsätta. Tills den där vanliga lördagskvällen ute på stan blir alldeles alldeles underbar för alla.

/katie notyourpussycat